Min stora kärlek. Varför vara perfekt i ett sjukt samhälle.?
Efter Melodifestivalen igår så tittade vi på "Min stora kärlek", som jag visserligen sett en gång förrut. Men den är riktigt bra och den fick mig verkligen att tänka om ännu mer än vad jag redan gör. Det är pinsamt hur ytliga vi människor har blivit numera. Man skäms ju!
Visst måste jag erkänna att jag också kan vara litye ytlig ibland, det är vi nog alla till och från. Men jag vet vissa som vägrar att umgås med en person för att denne inte klär sig "rätt", eller för att peronen i fråga kanske råkar vara lite smårund. Vad spelar det förr roll om personen har en större mage än du? Gör det personen till en sämre människa för det? Kan man inte svaret på det så kan jag bara tycka synd om dem.
Visst kan det vara svårt att våga stå på sig och säga vad man tycker i ett samhälle där allt ska vara vad media kallar "perfekt". Är man inte det så måste det ju vara något fel på en, ellerhur? Då är man misslyckad helt plötsligt. Det är ju helt sjukt!!
Vi borde verkligen se mer till människors inre än yttre och leva mer som vi vill. Istället för att leva som vi tror att andra vill/tycker att vi ska leva. Det är ju ändå våra liv och vi ska leva dom som vi vill, vad alla andra tycker och tänker är väl deras problem.?
Jag har insett det mer och mer och det är verkligen så det oftast är. Det ska vara finaste huset, finaste bilen, den perfekta familjen, man ska bo i de finaste området, ha de nyaste och finaste kläderna, respektiva prylarna. Har man inte det så är man i princip en förlorare! Hur sjukt är inte det?? Men det är oftast dem som mår sämst när man stänger igen dörren.
Varför ska man behöva leva upp till alla dessa saker för att bli accepterad i detta samhälle? Varför vara så-kallad-perfekt i ett samhälle som är helt sjukt!?
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här för det gör mig så upprörd ibland men jag får lägga ner nu. Är så otroligt trött.
En annan sak som hände när jag tittade på filmen var att mina tankar började flyga iväg till ett annat ställe ganska så långt härifrån. Kom att inse en sak som jag länge vetat om men som jag inte riktigt velat, eller vill, erkänna för mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken för det skrämmer mig väldigt mycket. Jag vet vad jag borde göra men jag blir så fruktansvärt rädd.
Jag får ta en dag itaget och se hur det går. Måste komma underfund med hur jag ska göra. Men jag borde kanske göra något åt det snart. Det löser sig alltid på något sätt brukar man ju säga, ellerhur.?
Visst måste jag erkänna att jag också kan vara litye ytlig ibland, det är vi nog alla till och från. Men jag vet vissa som vägrar att umgås med en person för att denne inte klär sig "rätt", eller för att peronen i fråga kanske råkar vara lite smårund. Vad spelar det förr roll om personen har en större mage än du? Gör det personen till en sämre människa för det? Kan man inte svaret på det så kan jag bara tycka synd om dem.
Visst kan det vara svårt att våga stå på sig och säga vad man tycker i ett samhälle där allt ska vara vad media kallar "perfekt". Är man inte det så måste det ju vara något fel på en, ellerhur? Då är man misslyckad helt plötsligt. Det är ju helt sjukt!!
Vi borde verkligen se mer till människors inre än yttre och leva mer som vi vill. Istället för att leva som vi tror att andra vill/tycker att vi ska leva. Det är ju ändå våra liv och vi ska leva dom som vi vill, vad alla andra tycker och tänker är väl deras problem.?
Jag har insett det mer och mer och det är verkligen så det oftast är. Det ska vara finaste huset, finaste bilen, den perfekta familjen, man ska bo i de finaste området, ha de nyaste och finaste kläderna, respektiva prylarna. Har man inte det så är man i princip en förlorare! Hur sjukt är inte det?? Men det är oftast dem som mår sämst när man stänger igen dörren.
Varför ska man behöva leva upp till alla dessa saker för att bli accepterad i detta samhälle? Varför vara så-kallad-perfekt i ett samhälle som är helt sjukt!?
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här för det gör mig så upprörd ibland men jag får lägga ner nu. Är så otroligt trött.
En annan sak som hände när jag tittade på filmen var att mina tankar började flyga iväg till ett annat ställe ganska så långt härifrån. Kom att inse en sak som jag länge vetat om men som jag inte riktigt velat, eller vill, erkänna för mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken för det skrämmer mig väldigt mycket. Jag vet vad jag borde göra men jag blir så fruktansvärt rädd.
Jag får ta en dag itaget och se hur det går. Måste komma underfund med hur jag ska göra. Men jag borde kanske göra något åt det snart. Det löser sig alltid på något sätt brukar man ju säga, ellerhur.?
Kommentarer
Trackback
