Funderingar kring föräldraskap och barn.
Har precis pratat med en gammal klasskompis som precis blivit pappa och vi kom oundvikligt in på det där med föräldraskap. Det måste vara en härlig känsla för en kvinna att bära på ett barn inom sig, ett litet liv som man ska ta hand om och hjälpa genom barndomens olika faser, motgångar och medgångar, smärta och lycka. Att följa dem från deras första sekund i världen tills de själva blir förälder. Samma sak för mannens del bortsett från att han inte får uppleva känslan av att bära livet inom sig.
Har även blivit åtskillda samtal med kollegor och klasskamrater som har barn och man har fått höra om deras oro och se hur det känner. I vissa av de stunderna har man kännt sig dum för att man insett vad man själv utsatt sina föräldrar för. Jag har gett dem råd från en som "nyligen" varit där själv och sett hur det lugnat och hjälpt dem, det glädjer mig enormt!
Ju mer jag tänker på det dessto mer börjar jag förstå mina föräldrars kärlek till mig och min syster. Hur de stått ut med oss trots alla våra jobbiga perioder. Varför de oroat sig så mycket över saker som vi inte förstod att de oroade sig för. Man sa att man aldrig skulle göra som sina föräldrar men nu tror jag att jag kommer att bli som dem, jag har mer kunskap om livet. Man trodde ju att man var så vuxen men det är först nu när man blivit äldre som man inser hur liten man egentligen var.
Föräldraskapet är en stor gåva som jag tror många tar för givet, då alla inte kan bli biologiska föräldrar. Vi ska vara lyckliga för kan ge andra människor ett liv. Men att ge liv medför även ett stort ansvar och det tror jag inte att alla inser. Du har ansvar för ditt barn i minst 18 år och du ska ge det ett så bra liv du kan ge utifrån dina förutsättningar.
Nu tror ni säkert att jag vill skaffa barn inom en snar framtid men så är det inte. Visst skulle det vara underbart att vara med om allt detta, men jag har tid och tänker inte stressa. Har många saker jag vill hinna med att göra innan jag är redo att ta hand om ett litet barn. För när de väl kommer vill jag kunna ge de all min kärlek och dela med mig av mina kunskaper och ge de en trygg grund att stå på. Så min tid kommer men troligtvis inte förrän om minst 4 år. Tills dess får jag glädja mig åt alla andras lycka och njuta av de liv jag lever nu tillsammans med Johan och vårat lilla "barn" Ghia. Tids nog blir det min tur att njuta av livet som förälder.
Har även blivit åtskillda samtal med kollegor och klasskamrater som har barn och man har fått höra om deras oro och se hur det känner. I vissa av de stunderna har man kännt sig dum för att man insett vad man själv utsatt sina föräldrar för. Jag har gett dem råd från en som "nyligen" varit där själv och sett hur det lugnat och hjälpt dem, det glädjer mig enormt!
Ju mer jag tänker på det dessto mer börjar jag förstå mina föräldrars kärlek till mig och min syster. Hur de stått ut med oss trots alla våra jobbiga perioder. Varför de oroat sig så mycket över saker som vi inte förstod att de oroade sig för. Man sa att man aldrig skulle göra som sina föräldrar men nu tror jag att jag kommer att bli som dem, jag har mer kunskap om livet. Man trodde ju att man var så vuxen men det är först nu när man blivit äldre som man inser hur liten man egentligen var.
Föräldraskapet är en stor gåva som jag tror många tar för givet, då alla inte kan bli biologiska föräldrar. Vi ska vara lyckliga för kan ge andra människor ett liv. Men att ge liv medför även ett stort ansvar och det tror jag inte att alla inser. Du har ansvar för ditt barn i minst 18 år och du ska ge det ett så bra liv du kan ge utifrån dina förutsättningar.
Nu tror ni säkert att jag vill skaffa barn inom en snar framtid men så är det inte. Visst skulle det vara underbart att vara med om allt detta, men jag har tid och tänker inte stressa. Har många saker jag vill hinna med att göra innan jag är redo att ta hand om ett litet barn. För när de väl kommer vill jag kunna ge de all min kärlek och dela med mig av mina kunskaper och ge de en trygg grund att stå på. Så min tid kommer men troligtvis inte förrän om minst 4 år. Tills dess får jag glädja mig åt alla andras lycka och njuta av de liv jag lever nu tillsammans med Johan och vårat lilla "barn" Ghia. Tids nog blir det min tur att njuta av livet som förälder.
Kommentarer
Trackback
